pladder
Snart dags att försöka hitta ett jobb igen då... Visserligen bara på halvtid, men ändå. Känns jäkligt dubbelt. Vill ju komma igång och göra nåt med mitt liv och inte bara sitta inne och ruttna bort, men det är lite läskigt samtidigt. Livrädd att hamna där jag var sista dagen jag var i skolan innan sjukskrivningen...
Och så är det så himla mycket runt omkring oxå som är klart värt att ta sig en extra funderare över.
Men allt löser sig ju till slut har jag hört.
Och sen är jag fortfarande lika bekymrad över allt med mig själv, hur folk funkar, hur jag själv funkar...
Bara när man har nått botten förstår man att man har fallit. På riktigt.
Och bara när man är en total främling för sej själv förstår man att man nått botten..
Och inte förrän då förstår man att man måste böra kravla uppåt igen. På allvar.
Så förbannat trött på alla småfall och småsaker som sänker mig när jag egentligen inte borde bry mig alls. Varför kan man inte bara installera en osynlig mur som bara släpper in det som får en att må bra? Varför måste man va så jäkla duktig och själv inse vad man ska bry sig om och inte?
Jag saknar att vara 16. När man inte behövde bry sig om inkomster och utgifter, när det enda man behövde göra för att påverka hushållets varuintag var att skrika "Köp mjölk!!" till mamma innan hon gick till jobbet.
När det var ashäftigt att dricka folköl eller bara bli småfull och stå och hänga nånstans (utanför konsum var det som gällde i lilla krokek). Och när man gömde sig bakom buskarna i skolan och rökte.
När man kunde bli kär i vem som helst och byta en vecka efteråt, och det inte fanns en massa boendefrågor och föräldraproblematik att tänka på.
Och kommer ni ihåg när man sa otecknat och trickfilmat?
Jag älskar mitt lilla hus och min lilla trädgård, jag älskar min son över allt annat på jorden och skulle inte byta det för nåt i världen. Men det är ändå mysigt att sakna det där enkla lite ibland...
Satt och tänkte på bästa Tessan förut med. På alla våra vinkvällar och våra halvonyktra prat om män och om varför varför VARFÖR vi underbara starka kvinnor tror att vi behöver nåt så dumt som en man i våra liv för att må bra... haha. Fast det ligger nog lite i det trots allt...
Visst mår jag bra av att inte va ensam och visst berikar det livet att ha nån att dela det med. Men man ska fan må lika bra även utan det. Bara för att man klarar sig själv.
Och sen har ju karlar alltid en tendens att få oss att tro att vi är dumma och korkade och inte kan eller förstår ett dugg. Och så blir dom nästan lite sura när vi kan nåt som inte dom kan. När VI får lära DOM nåt. Ganska skrattretande men ändå jäkligt tragiskt.
Behöver nog snart en till såndär kväll med lite rejäl egoboosting.=)
Jaja nu börjar mina tankar flyga iväg alldeles för långt från trygga hamnar och jag har ett barn att söva så inte resten av dagen blir outhärdlig... Så nu ger jag upp för idag!
Ciao!
Och så är det så himla mycket runt omkring oxå som är klart värt att ta sig en extra funderare över.
Men allt löser sig ju till slut har jag hört.
Och sen är jag fortfarande lika bekymrad över allt med mig själv, hur folk funkar, hur jag själv funkar...
Bara när man har nått botten förstår man att man har fallit. På riktigt.
Och bara när man är en total främling för sej själv förstår man att man nått botten..
Och inte förrän då förstår man att man måste böra kravla uppåt igen. På allvar.
Så förbannat trött på alla småfall och småsaker som sänker mig när jag egentligen inte borde bry mig alls. Varför kan man inte bara installera en osynlig mur som bara släpper in det som får en att må bra? Varför måste man va så jäkla duktig och själv inse vad man ska bry sig om och inte?
Jag saknar att vara 16. När man inte behövde bry sig om inkomster och utgifter, när det enda man behövde göra för att påverka hushållets varuintag var att skrika "Köp mjölk!!" till mamma innan hon gick till jobbet.
När det var ashäftigt att dricka folköl eller bara bli småfull och stå och hänga nånstans (utanför konsum var det som gällde i lilla krokek). Och när man gömde sig bakom buskarna i skolan och rökte.
När man kunde bli kär i vem som helst och byta en vecka efteråt, och det inte fanns en massa boendefrågor och föräldraproblematik att tänka på.
Och kommer ni ihåg när man sa otecknat och trickfilmat?
Jag älskar mitt lilla hus och min lilla trädgård, jag älskar min son över allt annat på jorden och skulle inte byta det för nåt i världen. Men det är ändå mysigt att sakna det där enkla lite ibland...
Satt och tänkte på bästa Tessan förut med. På alla våra vinkvällar och våra halvonyktra prat om män och om varför varför VARFÖR vi underbara starka kvinnor tror att vi behöver nåt så dumt som en man i våra liv för att må bra... haha. Fast det ligger nog lite i det trots allt...
Visst mår jag bra av att inte va ensam och visst berikar det livet att ha nån att dela det med. Men man ska fan må lika bra även utan det. Bara för att man klarar sig själv.
Och sen har ju karlar alltid en tendens att få oss att tro att vi är dumma och korkade och inte kan eller förstår ett dugg. Och så blir dom nästan lite sura när vi kan nåt som inte dom kan. När VI får lära DOM nåt. Ganska skrattretande men ändå jäkligt tragiskt.
Behöver nog snart en till såndär kväll med lite rejäl egoboosting.=)
Jaja nu börjar mina tankar flyga iväg alldeles för långt från trygga hamnar och jag har ett barn att söva så inte resten av dagen blir outhärdlig... Så nu ger jag upp för idag!
Ciao!
Kommentarer
Trackback