Reservkraft.
Läste den igår. Boken Reservkraft alltså. Undrar om det finns lika många tecken och vägmärken i mitt liv som i hans? Det gör det nog. Jag har nog bara inte ögonen tillräckligt öppna.
Men jag skulle verkligen behöva lite av den där kraften nu.
Känns så tungt den här veckan. Inskolningen på nya dagiset som inte blev av eftersom vi är sjuka, inskrivningen på arbetsförmedlingen jag måste ta tag i eftersom min sjukskrivning går ut på torsdag, paniken inför att jag kanske måste gå på dom där förbannade mötena på ams och sitta i ett rum bland en massa nyblivna 19-åriga studenter som aldrig haft ett jobb i sina liv och på nåt vis känna sig illa till mods för att alla naturligtvis tror att jag är en av dom. Sådär så man bara vill resa sig upp och skrika att man inte hör hemma där, att man faktiskt inte har nåt alls gemensamt med alla dom. Att man faktiskt kommit jäkligt mycket längre än så med livet men bara haft lite otur och inte trivts där man arbetat.
Och samtidigt funderar jag på vad det ens spelar för roll. Varför dom inte bara kan få tro precis vad dom vill om mig för en timme. Ingen av dom andra har nog större lust att vara där än jag har. Och jag har ju redan dömt ut allihop själv innan jag ens satt mej i den där stolen. Kanske bara för att jag själv känner mig så utlämnad och dålig där. Kanske för att alla arbetslösa har en taskig stämpel på sig.
Och så vet jag ju inte ens hur det kommer bli med jobb och allt. Ska jag ens kolla på nåt här i stan eller ska jag bara kika på sånt i Göteborg?
Reservkraft, tack...
Och så all panik inför bytet av f-kassa, kommun, barnomsorg och allt.
Mer reservkraft, tack...
Men jag skulle verkligen behöva lite av den där kraften nu.
Känns så tungt den här veckan. Inskolningen på nya dagiset som inte blev av eftersom vi är sjuka, inskrivningen på arbetsförmedlingen jag måste ta tag i eftersom min sjukskrivning går ut på torsdag, paniken inför att jag kanske måste gå på dom där förbannade mötena på ams och sitta i ett rum bland en massa nyblivna 19-åriga studenter som aldrig haft ett jobb i sina liv och på nåt vis känna sig illa till mods för att alla naturligtvis tror att jag är en av dom. Sådär så man bara vill resa sig upp och skrika att man inte hör hemma där, att man faktiskt inte har nåt alls gemensamt med alla dom. Att man faktiskt kommit jäkligt mycket längre än så med livet men bara haft lite otur och inte trivts där man arbetat.
Och samtidigt funderar jag på vad det ens spelar för roll. Varför dom inte bara kan få tro precis vad dom vill om mig för en timme. Ingen av dom andra har nog större lust att vara där än jag har. Och jag har ju redan dömt ut allihop själv innan jag ens satt mej i den där stolen. Kanske bara för att jag själv känner mig så utlämnad och dålig där. Kanske för att alla arbetslösa har en taskig stämpel på sig.
Och så vet jag ju inte ens hur det kommer bli med jobb och allt. Ska jag ens kolla på nåt här i stan eller ska jag bara kika på sånt i Göteborg?
Reservkraft, tack...
Och så all panik inför bytet av f-kassa, kommun, barnomsorg och allt.
Mer reservkraft, tack...
Kommentarer
Trackback