Anna-Elsa

Det finns verkligen inget värre än när man känner det där osynliga som håller fast i ens vrister och tvingar en ner mot marken när man egentligen bara vill ta ett skutt.
När man så gärna vill glömma men hjärnan vägrar släppa taget.
Eller när man vill stänga en dörr som har svetsats fast i öppet läge.
När man liksom inte har nån kontroll över sig själv och sina tankar och känslor. När man inte bara kan stänga av det man inte vill ha.

För att citera mig själv:
"Som att gräva en grop som blir igenfylld så fort den är klar, och sen börja gräva på samma ställe igen. Och igen. Och igen...
Som att bygga ett slott åt den man älskar, och han tackar för det med en tornado.
Som att hacka en vacker isskulptur som nån tar hem och ställer vid braskaminen.
Som att skriva en sång och tappa rösten precis när man ska sjunga den.
Som att så ett frö från en vacker blomma, och sen upptäcka att det som tittar upp ur jorden är en kaktus.
Som att gå till stranden en varm sommardag och upptäcka att det är is på sjön.
Som att få vingar men vara för tung för att orka flyga... "