Anna-Elsa

Jag minns hur det kändes när jag fick min första egna väska att ha med till dagis. Men reservkläder och sånt i. Det var en beige ryggsäck i manchestertyg. Lillebror fick en likadan blå. Och så hade vi varsin pin med våra namn på locket.
Idag har Andreas packat sin första väska. Och han är helt lyrisk. Vi satte en liten nalle puh i blixtlåset och sen skulle han börja packa för att åka till mormor i eftermiddag. Han ville ha en plånbok med sig, så han fick överta en av mina gamla som vi la några kronor i. Och så ville han ha en telefon, nycklar och galetter... En telefon fick han. Och sina stora plastnycklar. Cigaretterna får han klara sig utan. Usch vad dom snappar upp saker dom små liven... Och sist av allt kom han på att han behövde ha med sig blöjor, och en gaffel ifall han får mat hos mormor. =)
Sjukt att det kan kännas så stort som mamma. En sån liten grej liksom. Men han är ju så himla go nu när han är sjuk med. Så allt blir lite extra mysigt...

Läste den igår. Boken Reservkraft alltså. Undrar om det finns lika många tecken och vägmärken i mitt liv som i hans? Det gör det nog. Jag har nog bara inte ögonen tillräckligt öppna.
Men jag skulle verkligen behöva lite av den där kraften nu.
Känns så tungt den här veckan. Inskolningen på nya dagiset som inte blev av eftersom vi är sjuka, inskrivningen på arbetsförmedlingen jag måste ta tag i eftersom min sjukskrivning går ut på torsdag, paniken inför att jag kanske måste gå på dom där förbannade mötena på ams och sitta i ett rum bland en massa nyblivna 19-åriga studenter som aldrig haft ett jobb i sina liv och på nåt vis känna sig illa till mods för att alla naturligtvis tror att jag är en av dom. Sådär så man bara vill resa sig upp och skrika att man inte hör hemma där, att man faktiskt inte har nåt alls gemensamt med alla dom. Att man faktiskt kommit jäkligt mycket längre än så med livet men bara haft lite otur och inte trivts där man arbetat.
Och samtidigt funderar jag på vad det ens spelar för roll. Varför dom inte bara kan få tro precis vad dom vill om mig för en timme. Ingen av dom andra har nog större lust att vara där än jag har. Och jag har ju redan dömt ut allihop själv innan jag ens satt mej i den där stolen. Kanske bara för att jag själv känner mig så utlämnad och dålig där. Kanske för att alla arbetslösa har en taskig stämpel på sig.
Och så vet jag ju inte ens hur det kommer bli med jobb och allt. Ska jag ens kolla på nåt här i stan eller ska jag bara kika på sånt i Göteborg?
Reservkraft, tack...
Och så all panik inför bytet av f-kassa, kommun, barnomsorg och allt.
Mer reservkraft, tack...

Snart dags att försöka hitta ett jobb igen då... Visserligen bara på halvtid, men ändå. Känns jäkligt dubbelt. Vill ju komma igång och göra nåt med mitt liv och inte bara sitta inne och ruttna bort, men det är lite läskigt samtidigt. Livrädd att hamna där jag var sista dagen jag var i skolan innan sjukskrivningen...
Och så är det så himla mycket runt omkring oxå som är klart värt att ta sig en extra funderare över.
Men allt löser sig ju till slut har jag hört.

Och sen är jag fortfarande lika bekymrad över allt med mig själv, hur folk funkar, hur jag själv funkar...
Bara när man har nått botten förstår man att man har fallit. På riktigt.
Och bara när man är en total främling för sej själv förstår man att man nått botten..
Och inte förrän då förstår man att man måste böra kravla uppåt igen. På allvar.
Så förbannat trött på alla småfall och småsaker som sänker mig när jag egentligen inte borde bry mig alls. Varför kan man inte bara installera en osynlig mur som bara släpper in det som får en att må bra? Varför måste man va så jäkla duktig och själv inse vad man ska bry sig om och inte?

Jag saknar att vara 16. När man inte behövde bry sig om inkomster och utgifter, när det enda man behövde göra för att påverka hushållets varuintag var att skrika "Köp mjölk!!" till mamma innan hon gick till jobbet.
När det var ashäftigt att dricka folköl eller bara bli småfull och stå och hänga nånstans (utanför konsum var det som gällde i lilla krokek). Och när man gömde sig bakom buskarna i skolan och rökte.
När man kunde bli kär i vem som helst och byta en vecka efteråt, och det inte fanns en massa boendefrågor och föräldraproblematik att tänka på.
Och kommer ni ihåg när man sa otecknat och trickfilmat?
Jag älskar mitt lilla hus och min lilla trädgård, jag älskar min son över allt annat på jorden och skulle inte byta det för nåt i världen. Men det är ändå mysigt att sakna det där enkla lite ibland...

Satt och tänkte på bästa Tessan förut med. På alla våra vinkvällar och våra halvonyktra prat om män och om varför varför VARFÖR vi underbara starka kvinnor tror att vi behöver nåt så dumt som en man i våra liv för att må bra... haha. Fast det ligger nog lite i det trots allt...
Visst mår jag bra av att inte va ensam och visst berikar det livet att ha nån att dela det med. Men man ska fan må lika bra även utan det. Bara för att man klarar sig själv.
Och sen har ju karlar alltid en tendens att få oss att tro att vi är dumma och korkade och inte kan eller förstår ett dugg. Och så blir dom nästan lite sura när vi kan nåt som inte dom kan. När VI får lära DOM nåt. Ganska skrattretande men ändå jäkligt tragiskt.
Behöver nog snart en till såndär kväll med lite rejäl egoboosting.=)

Jaja nu börjar mina tankar flyga iväg alldeles för långt från trygga hamnar och jag har ett barn att söva så inte resten av dagen blir outhärdlig... Så nu ger jag upp för idag!
Ciao!

Ja nu va man ensam igen. Hos älsklingen. Med dåligt samvete och en självkänsla som är nånstans subfundus just nu. Förstår inte riktigt varför bara. Kanske för att sommarsolen börjat gömma sig och regnet visar sig allt oftare? Eller kanske för att jag mest sitter inne här och inte kommer ut så mycket?
Jag vet iallafall nu, efter en sisådär timmes tänkande, att det ju faktiskt är pga mina hemska tankar om mig själv som jag varit så anti sista tiden. Varför har jag inte förstått det tidigare? Nu är det ju så otroligt uppenbart liksom. Klart jag inte vill att nån annan tar på mig när jag inte känner mig fin själv. Hur självklart som helst. Usch...
Just nu vill jag vinna en miljon, gå till frissan för tredje gången i mitt liv och låta nån annan få fixa mitt hår, köpa en hel uppsjö med nya kläder och grejer, flytta till det där huset jag vill bo i. För jag vet att allt blir lättare då. Större, ljusare och hemma. Här är ju inte hemma, hur mycket jag än är här. kanske även det spelar in lite. Jag vet inte.
Jag vill bara må bra. Och känna mig fin. Och att jag duger. Varför ska det va så jävla svårt?

Så stark, så fin och så bra. Japp, det är dig jag menar!
Det känns så skönt att du äntligen vågar och vill. Att du törs hoppa utan det där överdrivna skyddsnätet, att du vågar se det bra och roliga med livet.
Fortsätt bli vän med flickan i spegeln. Jag kämpar med samma sak och vet hur jäkla tungt det kan vara, men vi kommer fixa det. Man måste bara våga ta den där första kontakten, den första handskakningen och våga le lite mot henne. För hon kommer le tillbaka. Garanterat.

Tack för att du har kommit in i mitt liv och för att du älskar mig precis som jag är.
Tack för att jag aldrig behöver spela nåt spel eller vara nån annan när det gäller våran relation.
Tack för att du hjälper mig se så mycket som är viktigt och fint.
Tack för att du börjar förstå hur viktig du är för mig, för oss.
Tack för att du har börjat värdesätta dig själv och ditt liv på rätt sätt.

Förlåt för att jag inte alltid kan vara där när du behöver en extra kram eller bara nån att sitta med.
Förlåt för alla gånger jag inte kunnat hjälpa till.
Förlåt för alla gånger jag suttit hemma och varit ledsen efter dina dumheter istället för att ha åkt till dig och skakat om dej och sen berättat hur viktigt det är att du låter bli.
Förlåt för alla dagar jag inte hört av mig alls.

Men glöm aldrig aldrig bort att du är den enda syster jag har och att jag älskar dig högre än till stjärnorna.

//Lilsis