Anna-Elsa

Det spelar ingen roll hur rädd man är om sig själv, hur "väl" man väljer att leva. Just det slår bara tillbaka på en själv. Tusen gånger värre.
Fan vad jag önskar att jag levt annorlunda på vissa sätt!! Jävla faan!

Så jävla ont det gör att inte kunna vara där.. och hålla om och le lite. Vill gärna tro att det hade gjort nån skillnad. Men jag finns här. Älskar på håll... Fyllde år i lördags. Hela 24 år nu! Inte illa inte illa... Jäkla trevlig fest. Massa kära vänner och lite fler. Och massa Singstar. Och pomme. Så jäkla roligt när vi ses allihop och har kul. Måste kolla upp vem som fyller år nästa gång och börja planera in nästa superroliga party... hehe

Älskar älskar älskar....

så gott som iallafall. Och det är skönt.
Har haft fruktansvärt ont i munnen så jag har knappt ätit nåt alls på ett par dagar, ingen julmat för mig inte... Och lite tjafs och tjureri har det varit, as usual i vissa situationer. Men annars har det varit en ok julafton. Lillskit blev superglad för sina julklappar och nu hör vi inget annat än sirenerna från polismotorcykeln min kära bror köpte åt honom...=)
Idag kommer Jens och då ska det ätas lutfisk! Sugen som attan så jag hoppas munnen vill mer idag... Så hungrig så det gör ont i magen.
Blir en lugn juldag med. Skönt det. Ingen lust att gå ut alls. Och får inte dricka heller när jag tagit dom där värktabletterna jag proppat i mig...
Jaja. Nu ska det fixas käk här!

Nu har jag gjort det igen! Klarat av ett akut tandläkarbesök!
jo, jag grät. Och ja, mamma var med och höll mig i handen.. haha. Men vafan.
Och nu är den dumma tanden borta! Tog ju sin lilla tid, låg i den förbannade stolen i 3,5 timmar, och fick 5 doser bedövning som ändå inte tog där det behövdes, och det tog 45 minuter att få ut tandhelvetet efter att dom delat på den och vickat så dom blev trötta i armarna. Men nu ska den tanden inte få göra mig mer illa! Nu har jag den i en liten grön kista som barn får hem sina tänder i. Och jag tittar på den ibland och känner bara att Yes! Jag vann över den! Hah.

Jäkla tur man har en så go mamma som pallar att man är en tönt. Och bryr sig. Och kanske ännu mer tur att man har en så himla go lillebror som pallar att sitta på mcdonalds och gå i affärer med Andreas i nästan 4 timmar. Utan dom hade det ju inte funkat alls.

Och ikväll ska jag nog ut till mamsen.. Lillebror och jag ska göra knäck o grejer imorrn och klä julgranen och sånt. Försöka få lite julstämning i våra kroppar. Sen kommer Jenny. Och sen blir det julafton. Och sen blir det juldan och då kommer Jens. Och Jensa med för den delen. Men Jensa ska ut då och det ska inte jag och Jens. Vi ska ha det lugnt och mys. Längtar!

Nu ska jag ut med vovven. Sen ska jag ringa o väcka Elin och fråga hur hennes natt har varit...

Dagar som ickerökare? Twelve and counting... Klappar mig själv på axeln några gånger om dagen!

Hade ett långt samtal med en vän idag. Om självkänsla. Ämnet som alltid är bestående och som går att prata om i timmar. En av dom få saker som faktiskt knyter oss alla samman. För jag tror alla nån gång lidit av dålig självkänsla, om än på olika nivå. Fast alla verkar inte förstå det själva... Jag förstod det inte på flera år. Det var en nära vän till mig som sa att jag var som måga av typexemplen i en bok han har om just självkänsla. Men jag jobbar på det! =)
Fast det är klart, med så många vackra, begåvade och intressanta människor i världen är det klart vi alla kan få lite mindrevärdeskomplex. För vem skulle inte kunna döda för att få se ut som Shannyn Sossamon liksom? Eller ha en personlighet som typ Rachel I Vänner? Eller varför inte både och? Både vara grymt vacker och otroligt rolig och söt. Det verkar som det är just det alla strävar efter. Alla vill vara perfekta. Men vad fan är perfekt då? Samhällets syn på perfekt verkar ofta skilja sig markant från dom enskilda individernas syn, vilket är rätt konstigt.Borde det inte vara vi "små" människor som ska bestämma sånt..? Ganska skrämmande.. Och det gäller ju så mycket mer än bara skönhet och ideal. Men det är väl upp till oss att förändra det. Brukar ju heta så...
Usch vad jag blev moraltant nu då! Inte likt mig. Jag tycker en massa men yttrar mig sällan, annat än till folk i min närhet. Även det en självkänslegrej kanske?
Ja ja, jag antar att det bara är att se till att vara stolt över sig själv.Så gott det går. Det kommer alltid finnas människor som är snyggare, smartare, roligare och mer intressanta. Och såna som har eller har haft just det man själv vill ha... Bara att acceptera. Lättare sagt än gjort i vissa fall, men ändå.
Sen är väl jäkligt många, speciellt tjejer, duktiga på att visa sin osäkerhet genom att försöka sänka andra. Det klassiska skitsnacket... Helt absurt. Allt man hört genom åren (och på vissa nivåer även sagt, tyvärr) om hur folk är konstiga, gör dumma val, är fula, slampiga (eller liggvänliga som jens hade sagt), elaka, osv. Allt bottnar ju bara i avundsjuka och vrickade sätt att känna sig bättre med sig själv. Så om man hör nåt om sig själv borde man bara ta det som en komplimang. Den som sagt det är antagligen nån som ser upp till en liksom. Jag hör sällan saker om mig själv, men visst händer det. Och jag har börjat tänka precis så. Att jag ska ta det som en komplimang.
Sen är det klart man kan göra korkade saker som folk kommer prata om, och då får man ju stå för det man gjort. Om det nu verkligen är nåt dumt. Ibland tar ju människor åt sig av saker och hittar på skit för att hävda sig. Och såna människor har jag noll respekt för. Nada. Zilch. Finns så himla mycket sånt överallt, även om mig. Men det är så patetiskt att jag bara skrattar åt det. Oavsett om det gäller mig eller nån annan. Det är bara synd om folk som beter sig så. Fattar inte varför folk är så fega heller. Prata MED varann, inte OM varann.

Men fy vad jag är sånhär idag då! Vet inte vad som flugit i mig....haha
Blir en ensam kväll ikväll btw. Men det ska nog gå bra. Allt blir ju bättre när sällskapet kommer hem. Och vilket sällskap sen!

Fick för övrigt några riktigt värmande ord på tåget idag. Andreas levde rövare och satt stilla om vartannat, och jag försökte hantera det så gott jag kunde. Och så stannade tåget i Eskilstuna och ett sällskap på fyra personer i 40-års-åldern gick av. Och när dom passerade oss stannade dom och en av dom sa "Vi har observerat er lite, och du har en väldigt fin pojke. Men det vi alla reagerade på är vilken otroligt bra och tålmodig mamma du är. Det är sällan man ser föräldrar med så mycket kärlek och respekt för sina barn." Och alla fyra klappade mig på axeln när dom gick. Och det gjorde min dag!! Skrev ner det dom sa direkt för att minnas det. =) Tänk att ord från totala främlingar kan värma så oerhört... Och direkt fick jag lust att göra likadant. Säga nåt ärligt snällt till nån jag inte känner för att skicka vidare liksom. Göra nån annan lika glad som jag själv blev. Men så är det ju. Kolla bara på filmen. "Pay It Forward." Otroligt bra film och så himla sann på nåt vis. Kunde inte låta bli att komma att tänka på den..=)
Ska nog göra en grej av det där, säga en bra sak till nån varje dag. Minst.

Haha nu börjar jag gå överstyr lite här... Ska ge mig nu. Kan bara konstatera mitt i allt att livet är en dans med svåra steg, men när man väl lärt sig stegen är det en förbannat vacker dans. japp.

Ciao.

Tre dagar nu...
Utan cigg....
Så jäkla sugen så det finns inte, men jag fixar det ändå. Riktigt stolt över mig själv faktiskt! Känns som det kommer funka den här gången. Har massa peppfolk omkring mig med.
Sjukt att det blir en så stor grej liksom. Att nikotinet tar över en så totalt. Lite läskigt.

Nu ska det kollas på film. Ett glas cola vore fint med. Kan ju inte lägga av med alla onödiga laster på en gång!

Jag tycker verkligen synd om dig som har så låg självkänsla och så tråkigt liv att andras är roligare. Som sagt. Men jag är glad att jag lyckas underhålla dig och på nåt sätt få dig att må lite bättre i dig själv. Grattis och varsågod!
Men snälla. Bara knip igen om sånt du faktiskt inte vet nåt om. För DÄR går liksom gränsen för vad som är vuxet, vettigt och ok. Sitt gärna hemma och le åt mitt tragiska liv (som faktiskt är helt ok) och ditt som är såå bra (ehmm... fnissar lite i smyg). Och säg och skriv gärna saker som är sanna. Men låt mig va när du bara är sådär ofattbart korkad. Gå vidare med ditt liv och försök hitta nåt som gör dig glad och får dig att må bra istället. För det är du, liksom alla andra, värd. Ge dig själv en andra chans. Låt dig själv hitta det där i dig själv som får dig att må bra igen. Då skulle både du själv och andra trivas bättre med dig.

Jag tar inte åt mig av dina osanna och sjuka ord, just för att dom är osanna. Jag vill bara att du ska lyckas hitta nån form av inre frid så du självmant kan få en vilja att leva genom dig själv och inte andra. Det mår alla bra av, även du i guess....

Förväntar mig ännu en skojig kommentar från dig nu. Shoot!

Blir bara mer o mer förvånad över hur ovärda liv folk har. Alla har så ointressanta egna liv att dom alltid måste bry sej om andras. Både mitt liv och mina vänners liv. Visst, vi är jävligt roliga o intressanta, men ändå. Skaffa era egna liv istället. Ja lovar att ni oxå kan få det värt.
Jävla dårar... Jaja intelligensnivån kan ju inte va så vidare hög bland vissa. Men men.

Annars funkar allt relativt ok. Eller, segt med deppig pojke, men så kan det va ibland Kan i det här fallet inte påverka det så mycket tyvärr.... Segt med Sensus, men inget val. Himla roliga fester senaste helgerna, med roligt folk. Sånt e alltid kul. Göteborg i helgen. Va ett tag sen ja va där nu.

Dra åt helvete fitta.

Ingen flytt. Eller jo, jag är hemlös från den 1 januari så flytt blir det. Men inom Norrköping. Känns rätt bra.
Ska ha en skön vecka hemma nu. Och ta en tripp till Falun. Blir det lika bra som det var sist så blir det nog en toppenvisit. Skaffa tillbaka dagisplatsen med. Massor att styra med nu. Inte ett dugg skoj. Fast alla små nystarter är bra tror jag. På ett eller annat sätt.
Haft en bra helg iaf. Lite för mycket öl och sprit, men det har varit roligt det mesta. Förutom allt tråk i fredags kväll då. Men det var ett nödvändigt ont.
Nu ska jag klä på både mig själv och lillskit, för nu kommer snart Jo med sällskap och hämtar mig. Sen bär det av mot Norrköping såsmåningom under eftermiddan.
So long!

Jag minns hur det kändes när jag fick min första egna väska att ha med till dagis. Men reservkläder och sånt i. Det var en beige ryggsäck i manchestertyg. Lillebror fick en likadan blå. Och så hade vi varsin pin med våra namn på locket.
Idag har Andreas packat sin första väska. Och han är helt lyrisk. Vi satte en liten nalle puh i blixtlåset och sen skulle han börja packa för att åka till mormor i eftermiddag. Han ville ha en plånbok med sig, så han fick överta en av mina gamla som vi la några kronor i. Och så ville han ha en telefon, nycklar och galetter... En telefon fick han. Och sina stora plastnycklar. Cigaretterna får han klara sig utan. Usch vad dom snappar upp saker dom små liven... Och sist av allt kom han på att han behövde ha med sig blöjor, och en gaffel ifall han får mat hos mormor. =)
Sjukt att det kan kännas så stort som mamma. En sån liten grej liksom. Men han är ju så himla go nu när han är sjuk med. Så allt blir lite extra mysigt...

Läste den igår. Boken Reservkraft alltså. Undrar om det finns lika många tecken och vägmärken i mitt liv som i hans? Det gör det nog. Jag har nog bara inte ögonen tillräckligt öppna.
Men jag skulle verkligen behöva lite av den där kraften nu.
Känns så tungt den här veckan. Inskolningen på nya dagiset som inte blev av eftersom vi är sjuka, inskrivningen på arbetsförmedlingen jag måste ta tag i eftersom min sjukskrivning går ut på torsdag, paniken inför att jag kanske måste gå på dom där förbannade mötena på ams och sitta i ett rum bland en massa nyblivna 19-åriga studenter som aldrig haft ett jobb i sina liv och på nåt vis känna sig illa till mods för att alla naturligtvis tror att jag är en av dom. Sådär så man bara vill resa sig upp och skrika att man inte hör hemma där, att man faktiskt inte har nåt alls gemensamt med alla dom. Att man faktiskt kommit jäkligt mycket längre än så med livet men bara haft lite otur och inte trivts där man arbetat.
Och samtidigt funderar jag på vad det ens spelar för roll. Varför dom inte bara kan få tro precis vad dom vill om mig för en timme. Ingen av dom andra har nog större lust att vara där än jag har. Och jag har ju redan dömt ut allihop själv innan jag ens satt mej i den där stolen. Kanske bara för att jag själv känner mig så utlämnad och dålig där. Kanske för att alla arbetslösa har en taskig stämpel på sig.
Och så vet jag ju inte ens hur det kommer bli med jobb och allt. Ska jag ens kolla på nåt här i stan eller ska jag bara kika på sånt i Göteborg?
Reservkraft, tack...
Och så all panik inför bytet av f-kassa, kommun, barnomsorg och allt.
Mer reservkraft, tack...

Snart dags att försöka hitta ett jobb igen då... Visserligen bara på halvtid, men ändå. Känns jäkligt dubbelt. Vill ju komma igång och göra nåt med mitt liv och inte bara sitta inne och ruttna bort, men det är lite läskigt samtidigt. Livrädd att hamna där jag var sista dagen jag var i skolan innan sjukskrivningen...
Och så är det så himla mycket runt omkring oxå som är klart värt att ta sig en extra funderare över.
Men allt löser sig ju till slut har jag hört.

Och sen är jag fortfarande lika bekymrad över allt med mig själv, hur folk funkar, hur jag själv funkar...
Bara när man har nått botten förstår man att man har fallit. På riktigt.
Och bara när man är en total främling för sej själv förstår man att man nått botten..
Och inte förrän då förstår man att man måste böra kravla uppåt igen. På allvar.
Så förbannat trött på alla småfall och småsaker som sänker mig när jag egentligen inte borde bry mig alls. Varför kan man inte bara installera en osynlig mur som bara släpper in det som får en att må bra? Varför måste man va så jäkla duktig och själv inse vad man ska bry sig om och inte?

Jag saknar att vara 16. När man inte behövde bry sig om inkomster och utgifter, när det enda man behövde göra för att påverka hushållets varuintag var att skrika "Köp mjölk!!" till mamma innan hon gick till jobbet.
När det var ashäftigt att dricka folköl eller bara bli småfull och stå och hänga nånstans (utanför konsum var det som gällde i lilla krokek). Och när man gömde sig bakom buskarna i skolan och rökte.
När man kunde bli kär i vem som helst och byta en vecka efteråt, och det inte fanns en massa boendefrågor och föräldraproblematik att tänka på.
Och kommer ni ihåg när man sa otecknat och trickfilmat?
Jag älskar mitt lilla hus och min lilla trädgård, jag älskar min son över allt annat på jorden och skulle inte byta det för nåt i världen. Men det är ändå mysigt att sakna det där enkla lite ibland...

Satt och tänkte på bästa Tessan förut med. På alla våra vinkvällar och våra halvonyktra prat om män och om varför varför VARFÖR vi underbara starka kvinnor tror att vi behöver nåt så dumt som en man i våra liv för att må bra... haha. Fast det ligger nog lite i det trots allt...
Visst mår jag bra av att inte va ensam och visst berikar det livet att ha nån att dela det med. Men man ska fan må lika bra även utan det. Bara för att man klarar sig själv.
Och sen har ju karlar alltid en tendens att få oss att tro att vi är dumma och korkade och inte kan eller förstår ett dugg. Och så blir dom nästan lite sura när vi kan nåt som inte dom kan. När VI får lära DOM nåt. Ganska skrattretande men ändå jäkligt tragiskt.
Behöver nog snart en till såndär kväll med lite rejäl egoboosting.=)

Jaja nu börjar mina tankar flyga iväg alldeles för långt från trygga hamnar och jag har ett barn att söva så inte resten av dagen blir outhärdlig... Så nu ger jag upp för idag!
Ciao!

Ja nu va man ensam igen. Hos älsklingen. Med dåligt samvete och en självkänsla som är nånstans subfundus just nu. Förstår inte riktigt varför bara. Kanske för att sommarsolen börjat gömma sig och regnet visar sig allt oftare? Eller kanske för att jag mest sitter inne här och inte kommer ut så mycket?
Jag vet iallafall nu, efter en sisådär timmes tänkande, att det ju faktiskt är pga mina hemska tankar om mig själv som jag varit så anti sista tiden. Varför har jag inte förstått det tidigare? Nu är det ju så otroligt uppenbart liksom. Klart jag inte vill att nån annan tar på mig när jag inte känner mig fin själv. Hur självklart som helst. Usch...
Just nu vill jag vinna en miljon, gå till frissan för tredje gången i mitt liv och låta nån annan få fixa mitt hår, köpa en hel uppsjö med nya kläder och grejer, flytta till det där huset jag vill bo i. För jag vet att allt blir lättare då. Större, ljusare och hemma. Här är ju inte hemma, hur mycket jag än är här. kanske även det spelar in lite. Jag vet inte.
Jag vill bara må bra. Och känna mig fin. Och att jag duger. Varför ska det va så jävla svårt?

Så stark, så fin och så bra. Japp, det är dig jag menar!
Det känns så skönt att du äntligen vågar och vill. Att du törs hoppa utan det där överdrivna skyddsnätet, att du vågar se det bra och roliga med livet.
Fortsätt bli vän med flickan i spegeln. Jag kämpar med samma sak och vet hur jäkla tungt det kan vara, men vi kommer fixa det. Man måste bara våga ta den där första kontakten, den första handskakningen och våga le lite mot henne. För hon kommer le tillbaka. Garanterat.

Tack för att du har kommit in i mitt liv och för att du älskar mig precis som jag är.
Tack för att jag aldrig behöver spela nåt spel eller vara nån annan när det gäller våran relation.
Tack för att du hjälper mig se så mycket som är viktigt och fint.
Tack för att du börjar förstå hur viktig du är för mig, för oss.
Tack för att du har börjat värdesätta dig själv och ditt liv på rätt sätt.

Förlåt för att jag inte alltid kan vara där när du behöver en extra kram eller bara nån att sitta med.
Förlåt för alla gånger jag inte kunnat hjälpa till.
Förlåt för alla gånger jag suttit hemma och varit ledsen efter dina dumheter istället för att ha åkt till dig och skakat om dej och sen berättat hur viktigt det är att du låter bli.
Förlåt för alla dagar jag inte hört av mig alls.

Men glöm aldrig aldrig bort att du är den enda syster jag har och att jag älskar dig högre än till stjärnorna.

//Lilsis